RIK (Ren intermittent katetrisering) är förstahandsval vid behandling av kronisk urinretention, (Janusinfo)
I Sverige gäller riktlinjer med ren teknik och engångskatetrar som inte används vid flera tappningar. En kateter - en tappning. För vårdpersonal är detta kanske en självklarhet men det är inte alltid lika självklart för brukare. Det är inte ovanligt att patienter återanvänder samma tappningskateter flera gånger. 

 I Storbritanien har man under lång tid haft en debatt om den  evidensbaserade nyttan av att använda samma tappningskateter flera gånger plus samtidig rengöring kontra att byta kateter mellan varje tappningstillfälle.  Orsaken till denna debatt och även fortsatta studie av nyttan orsakas av att det i den tidigare litteraturen funnits tveksam evidens för behovet av att byta kateter mellan varje tappningstillfälle. Rekommendationerna nationellt baserade därför på en sammanställning av litteraturen 2014, "intermittent catheterisation for long-term bladder manegment, Prieto J et al" i vilken man kom fram till att det inte fanns någon signifikant nytta med att använde en ny kateter för varje tappning. Denna sammanställda studie ansågs utgöra grund för de tidigare rekommendationerna i Storbritanninen. 

Man gjorde 2017/2018 en ny sammanställning av litteraturen publicerad 1/1 2018 i Journal of Neurotrauma, Christison K et al, "intermittent catheterisation: The devil is in the details"och man fann då evidens som talade för att man hade en ökad förekomst av infektioner och bakterier i urinen om man återanvände tappningkatetern och därefter förändrades riktlinjerna till att följa de man har internationellt dvs en tappning = en kateter. Det intressanta med dessa större sammanställningar av studier är att de inkluderade studierna är relativt små med ca 60 inkluderade patienter och dessutom har stora bortfall. Många patienter som inkluderas försvinner under studiens gång. Trots detta bortfall måste man anse att det finns tillräcklig evidens för att rekommendera engångskateter. 

Större sammanställningar av litteraturen är ett viktigt sätt att aktivt värdera behandlingsmetoder såsom RIK även om det kan vara självklart för vårdpersonal i Sverige att man inte rekommenderar brukare och patienter använda samma tappningskateter upprepade gånger. Vi behöver dessa studier som ett verktyg för att motivera våra patienter och brukare att byta kateter vid varje tappningstillfälle och det måste anses vara viktigt vid en uppföljning.

 

Tyvärr är det sällan uppföljningen fungerar. Patienter med kronisk urinretention saknar status i sjukvården som en erkänd patientgrupp med ett aktivt behov av uppföljning. De har sällan planerade återbesök till följd av en avlastad urinretention och prostataförstoring. Tyvärr återfinner man denna låga status i specialistsjukvården eftersom dessa patienter ställs på led i väntan på operationer som borde vara självklara i ett tidigt stadium då urinretention kan botas med hjälp av kirurgisk behandling vid tex prostataförstoring.
Det är katastrofalt låg status för denna patientgrupp och jag vill hänvisa till artikeln i "Sjukhusläkaren" skriven av Amir Sherif ordf Svensk urologisk förening.
Det är en tragedi i urolog-Sverige hur dessa män behandlas. Tyvärr satsas oerhört lite på patienterna med prostataförstoring som erbjuds ineffektiva läkemedel och kateter men därtill numera häven hänvisas till en sämre behandlingsformer kirurgisk än gyllene standard "TUR-P". Ska dessa patienter därtill sakna uppföljning då de skickas hem med tappningskatetrar? Bör inte dessa patienter följas aktivt av mottagningen so ordinerade denna behandlingistället för att skickas till primärvård som ibland kan askana kunnskapen om RIK?
Man kan undra om inte urologmottagningar i alltför stor utsträckning satsat alltför massivt på att skaffa högprestige robot istället för att satsa ekonomiska medel och operationsresurser på prostataförstoring. Det är kanske därför samma kliniker även satsat stenhårt på införandet av "Standardiserat vårdförlopp" som skapat en gräddfil för patienter med prostatacancer, vilket skapar operationsfall till den nya roboten. En robot behöver mat och denna mat är cancer.
Sjukhus som egentligen är alltför små med alltför små volymer av dessa svåra högspecialiserade sjukdomar såsom prostatacancer och njurcancer satsar ändå alla resurser på denna högre status som robotkirurgi trots behovet som är oundgängligt för patienter med prostataförstoring och operation TUR-P.

Vi måste arbeta aktivt för att öka status för patienter med kronisk urinretention i såväl slutenvård som primärvård. Man bör tillgodose behovet av en aktiv återkommande uppföljning genom att i analogi med årskontroller för tex "Stroke" eller "Högt blodtryck" ha återkommande besök hos disktriktssköterska eller exempelvis urologmottagningar för att se till så att patienterna använder sig av rätt teknik vid tappning och att man då även tillämpar de föreskrifter vi har gällande RIK med bland annat bytet av kateter vid varje tappningstillfälle. "Vårdhandboken om RIK"
STRAMA bedriver ett gediget arbete med att minska antalet vårdrelaterade infektioner och att minska den onödiga användingen av antibiotika. För att STRAMA ska lyckas med sitt åtagande måste sjukvården och dess personal följa deras riktlinjer. Därför är det rimligt att aktivt jobba förebyggande, instruktivt och följa upp patienter som använder sig av RIK även vid kronisk urinretention relaterad till  "Godartad prostataförstoring"!

Med vänlig hälsning

Anders Samuelsson