Operation

Den som har stora besvär av ansträngningsinkontinens kan behandlas med en operation. Denna kan utföras på flera olika sätt med liknande goda resultat. Under de senaste 10-20 åren har operationsmetoderna förenklats. Idag innebär de oftast ett ganska litet ingrepp, som i många fall genomförs utan narkos och med kort vårdtid på sjukhus.
Tanken med operationerna är att åstadkomma ett stöd under urinröret, där vävnaderna med tiden och till följd av belastningsskador mist sin styrka och elasticitet.
En metod innebär att ett syntetiskt nätband läggs in via en operationsöppning i slidväggen. Nätbandet placeras likt ett i vilket urinröret får vila. Metoden heter TVT (Tensionfree Vaginal Tape).
Vid en annan metod får den stabila vävnaden kring främre slidväggen utgöra stödet, som i detta fall lyfts lagom mycket och med stygn på ömse sidor om urinröret fästs mot en fast struktur på bäckenbenets insida. Denna teknik medförde tidigare en ganska omfattande operation, men med hjälp av titthålskirurgi är det idag betydligt lindrigare för patienten.
Under läkningstiden brukar man vara sjukskriven mellan en och två veckor.
Vid kontroller och uppföljningar av dem som blivit opererade, är cirka 80 procent nöjda, också fem år efter att operationen genomförts.
I Sverige utförs cirka 3 000* inkontinensoperationer varje år. Av olika orsaker är väntetiden för dessa operationer på många platser i landet mycket lång.
Nya behandlingsmetoder utvecklas ständigt. En ny metod innebär att man med sprutor genom urinröret injicerar ett ämne som bildar cirka fyra små kuddar i en ring runt urinrörsväggen.
Behandlingen kan göras på en vanlig läkarmottagning, i en gynekologstol och med lokalbedövningsgel som smärtstillande. Metoden är fortfarande så ny att det är för tidigt att säga om den kommer att bli lika vanlig som operationer.

Den som har trängningsinkontinens eller överaktiv blåsa har ingen nytta av dessa operationer eller behandlingar.

* Behandling av urininkontinens, SBU 2000.