
De ökade kraven på kostnadseffektivitet inom äldrevården leder till en ohållbar situation. Brist på tid, effektiva rutiner och kunskap gör att vård och tillsyn inte fungerar. Patienter far illa och anhöriga lider. Att åldras med värdighet, skall inte behöva vara en utopi i dagens Sverige!
Man förfäras djupt av den senaste tidens rapporter i media om vanvård av en äldre man på ett vårdhem i Uppsala. Alla mår vi dåligt av att läsa hur en hjälplös, inkontinent åldring försummas och vanvårdas i livets slutskede. Vi känner med de anhöriga och oroas över om vi själva ? eller våra föräldrar - kommer att sluta på samma sätt.
Nästan alla som bor på sjukhem är mer eller mindre inkontinenta och behöver inkontinensvård på olika sätt. Personalen lägger ner ungefär en fjärdedel av sin tid på inkontinensvård som exempelvis byte och tvätthantering. Inkontinens är också ett område som engagerar anhöriga, det är en stor källa till oro.
Det är svårt för en äldre, dement person att få hjälp av medicin eller operation för att lindra sin inkontinens. Men för många finns det hjälp att få, exempelvis genom hjälp med regelbundna toalettbesök som minskar ofrivilliga tömningar. I vissa fall kan även bäckenbottenträning hjälpa. Framförallt kan själva inkontinensvården på våra äldreboenden bli bättre. Men då måste inkontinens behandlas som ett prioriterat område, och inte bara som en hygienisk detalj.
Statens satsning inom äldrevård, Kompetensstegen, syftar till att genom olika projekt i kommunerna kvalitetsförbättra äldreomsorgen. Man kan tycka att inkontinens borde vara ett naturligt inslag här. Men ämnet finns inte med bland satsningens definierade kunskapsområden ? det omnämns knappt. En sökning på inkontinens på Kompetensstegens hemsida ger två träffar. En träff relaterar till ett allmänt utbildningspaket och en träff handlar om en studie kring äldre kvinnors sexliv, där inkontinens nämns i förbigående. Nog så intressant, men allvarligt talat, varför glömmer man bort inkontinens i ett så här viktigt sammanhang?
Hanteringen av inkontinens är mycket tidskrävande och således finns det mycket att tjäna på effektiva rutiner och ett genomtänkt arbetssätt ? för patientens livskvalitet och värdighet, för personal, anhöriga och för ekonomin. Socialstyrelsen påpekade redan för tre år sedan att de riktlinjer som var uppsatta för inkontinensvård i samband med att kommun och landsting tog över ansvaret, inte efterlevdes till fullo. Tyvärr är det inte mycket som tyder på att situationen förbättrats nämnvärt sedan dess.
Genom att se till helheten, hur alla aspekter hänger samman, kan man uppnå mycket. Alla vårdenheter behöver tydliga program och planer för inkontinensvården. Visst finns det exempel på vårdhem som tar inkontinens på allvar. Men tyvärr finns det också exempel på vårdhem som inte gör det, och det är dem vi läser, och kommer att läsa om, i media.
Märta Lauritzen
Uroterpeut, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge
Ordförande Sinoba